Nu har jag varit på resande fot i en vecka. Det känns som att tiden gått väldigt fort och än har jag ingen hemlängtan.

Idag har jag cyklat 116 km, från Bad Salzuflen till Unna. Egentligen borde jag cykla lite längre varje dag så att jag hinner så långt som jag tänkt, alltså först till Paris och sen till Bilbao den 16 maj. Jag blir aningen stressad av att jag kanske inte hinner och att kroppen kanske inte orkar. Men nu är det ju cyklingen jag tycker är det roliga och jag har semester. Hinner jag inte kan jag alltid ta tåget. DET ÄR INGEN TÄVLING, intalar jag mig själv.

Det är verkligen sommar här i Tyskland, +23 grader, sol och rapsfälten blommar för fullt. Jag börjar få cykelbränna eller i alla fall hjälmbränna, men det känns helt ok. Det hör liksom till. Här ovan har jag äppelpaus vid ett rapsfält. Fint som snus, även om jag kanske inte riktigt utstrålar det på bilden.

I den här delen av Tyskland är det lite otydligt vilka vägar man får och inte får cykla på. I förmiddags tog cyklvägen jag cyklade på plötsligt slut. Jag fortsatte på bilvägen och plötsligt dök det upp en tunnel. Tunnlar känns inte kul när man är cyklist, så jag vände. Gissar att det kommer bli många tunnlar och vändningar framöver.

Bloggen har blivit mitt sällskap och tack vare den känner jag mig inte speciellt ensam. Fast jag önskar mig ibland lite riktigt cykelsällskap som hjälper till och dra när det är motvind tex. Jag träffar en del andra cyklister, snabba killar som cyklar ifrån mig och par som har mycket packning och cyklar långsammare än vad jag gör. Stereotypt! Förhoppningsvis blir jag fråncyklad av ett gäng snabba tjejer imorgon.