Idag har jag cyklat 134 km, från Azay le Ferron till Chaunay. Resan har alltså fortsatt nästan rakt söderut. Imorse när jag lämnade B&Bet regnade det igen. Rummet jag bodde i inatt hade som sagt ingen värme, så mina svettiga kläder från igår var fortfarande blöta och iskalla när jag skulle klä på mig. Usch vad less jag var på den här resan då. Varför blir det aldrig varmt?! Men jag trampade på och fick till slut upp ångan.

Nu har jag varit på resande fot och levt med minimal packning på cykel i 17 dagar. Det är mycket som inte blivit som jag hade tänkt att det skulle bli. Tex hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jobbigt att cykla runt utan sällskap. Ensamheten är påfrestande. Därför blev jag riktigt glad idag när jag cyklade ifatt en man med tyngre cykel och mer packning än mig, som svarade på mitt “Bonjour”. Han hette Filippe och kunde ingen engelska och min franska är ju som bekant begränsad till några få matord. Men vi cyklade på och konverserade ändå på något sätt, pekade och skrattade, han delade sin lunch med mig och vi avslutade med kaffe. Det var fint. Jag tror att vi båda var i stort behov av sällskap. Sen skildes tyvärr våra vägar åt, men jag var på mycket bättre humör.

I den här delen av Frankrike är jorden röd och många av åkrarna har plöjts idag. Det har luktat så gott. Alla dofter jag cyklar förbi är inte lika angenäma. Vägarna har gått lite upp och lite ner, landskapet har bestått av skog och en del åkrar, det har regnat och varit lite solsken. Varierat med andra ord. Nu längtar jag verkligen efter att få se Atlanten, men det verkar enklast efter Bordeaux så än får jag vänta ett par dagar.

Idag har jag nästan cyklat rakt söderut, från Beaugency till Azay le Ferron. GPSen visade 129 km när jag kom fram.

Imorse regnade det när jag lämnade Beaugency och sen har det fortsatt regna till och från under hela dagen. Utan att låta alltför bitter så har jag faktiskt inte haft tur med vädret. Här regnar det och är kallare än normalt och hemma i Sverige verkar ni ha sommar. Det går an, men det drar ner humöret. Jag har ett par gamla lagade skoskydd och långa tights med mig. Jag hade hoppats kunna kasta båda längs vägen, men tyvärr klarar jag mig inte utan. Hade jag vetat att det aldrig skulle bli riktigt varmt, hade jag justerat min packning en aning. Fast det är alltid lätt att vara efterklok.

Landskapet idag har bjudit på mer blandad terräng; skog och en del åkrar. Jag har tom cyklat igenom ett naturreservat där det varnades för vildsvin. Jag gissar att jag ska vara glad att jag inte såg några. Vägen ner hit har annars varit upp och ner över kullarna, men spikrak. Märkligt det där. Jag kommer över en kulle och sen ser jag nästa och därefter nästa och nästa…

I natt bor jag på ett annorlunda B&B som drivs av ett äldre engelskt par. Tydligen är det här ett område för folk som tittar på orkidéer och fåglar, så de flesta som bor här är engelsmän med såna intressen. Eftersom B&Bet ligger mitt ute i ingenstans, åts det middag ihop med värdparet ikväll, trevligt med sällskap som omväxling. Synd bara att mitt rum saknar värme. Det om något kommer jag minnas från den här resan, saknaden av värme.

Så där ja, nu är jag inne på vecka tre av den här resan. Imorse lämnade jag Courances med lite vemod och nypumpade däck. Under dagen har jag cyklat till Beaugency, vilket blir en sträcka på totalt 119 km. Jag har kommit fram till att jag ska försöka cykla ca 120 km/dag, alltså ca 6h/dag, för mer än 7,5h uppe på cykeln klarar inte min kropp och mitt psyke. En lärdom från fredagens etapp.

Det har varit en fin men lite kall cykeldag, genom ett landskap som påmint mig mycket om Skåne; platt, blåsigt och frodigt. Här ovan ses Loire, vilket är Frankrikes längsta flod (Wikipedia-kunskap) med staden Orléans i bakgrunden.

Idag har jag haft lite svårt att hitta matställen, men till slut cyklade jag förbi ett öppet bageri. Där fick jag glänsa med min nya parlör som Mia hjälpte mig att skriva ihop igår. Det blev en macka med jambon (skinka), till skillnad från fromage (ost) som varit det enda ord jag kunnat hittills. Och till kvällsmaten lyckades jag tom beställa vatten med bubblor. Det går alltså framåt med språket.

I dag har jag avverkat längsta dagsdistansen hittills, 157 km och en höjdstigning på 1420 m. Jag har tagit mig från Charleville-Mézières till Chateau Thierry. Nu är jag inte långt från Paris.

Dagen började bra med att de regntunga molnen som stänkte lite på mig skingrade sig, men efter lunch kom istället motvinden. Jag gillar verkligen inte motvind. Både backar och regn går före motvind, till och med i kombination. Det har dock varit ett frodigt och fint landskap jag har cyklat igenom. De sista milen efter Reims har det stått skyltar om champagne överallt och vinrankorna har prytt sluttningarna. Jag önskar att jag kunde köpa med mig några flaskor hem.

Min GPS som jag nämnt en del tidigare verkar ha ordnat upp sig. Häromdagen pratade jag med en snäll man från Garmin, som hjälpte mig med inställningarna. Jag hade valt “minimera avstånd” medan “minimera tid” tydligen är bättre för mitt ändamål. Den och några andra inställningar verkar ha gjort underverk, så nu är jag och GPSen vänner igen. För att vara på den säkra sidan har jag även en karta över Frankrike fäst på väskan fram, skönt att se var jag cyklar och hur långt jag har kvar.

Imorse vaknade jag upp och längtade hem för första gången. Jag känner mig utanför här i Frankrike eftersom jag inte kan kommunicera med någon och inte förstår en enda skylt. I Tyskland kunde jag åtminstone föra enkla samtal med hotellpersonal, förstå menyer osv, det är stor skillnad. Men imorgon stannar jag till hos Mia med familj. Hurra! Som jag längtar.