I augusti 2010 bestämde jag mig för att göra en Svensk Klassiker. Innan dess hade jag bara stått på ett par längdskidor en gång tidigare i vuxen ålder. Det var ute i Ursvik med en kompis och hennes pappa på ett par lånade vallningsfria skidor. Jag hade ingen balans och kunde inte hålla mig stående på skidorna. Efter 5km var jag helt slut trots att jag var ganska vältränad och längdåkning kändes inte som min sport.

Men så blev det bestämt att jag skulle göra en Svensk Klassiker. Jag köpte mina egna längdskidor och när snön kom lyckades jag få med mig ett ex till en kompis  ut på Lidingö en söndag för en skidlektion. Han släpade runt mig några varv i spåren och gav mig många tekniktips. Efter det var det bara att bita ihop och mala på. Jag hade nämligen läst att man skulle ha 50 skidmil i benen för att klara av Vasaloppet. Så varje helg var jag ute och åkte långpass i flera timmar och på kvällarna tränade jag teknik med pannlampa. Det var en galen tid, men jag fick ihop mina 50 skidmil och på köpet blev jag biten av längdåkningen.

Den 6 mars 2011 kl 16:28 gick jag äntligen i mål, efter att ha tagit mig från Sälen till Mora på 9 h 28 min. Sista kilometern rann tårarna oavbrutet och efter målgången befann jag mig i ett töcken. Det loppet är en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Då sa jag “aldrig mer”, men året efter stod jag återigen på startlinjen och fler gånger lär det bli.