Igår var det då dags för Lidingöloppet igen. Förra året var mitt mål att springa in under 3h och jag kom i mål på 2.59.21. På håret alltså! I år hade jag som mål att komma in under 2.50. Min omgivning har inte tyckt att det varit ett realistiskt mål eftersom jag mest har cyklat den här säsongen och “bara” har 15 löptimmar i benen sen maj, men man ska inte bry sig så mycket om vad andra tänker och säger.
Jag vaknade tidigt på morgonen och hade lite väl stora fjärilar i magen. Har nog aldrig tidigare varit med om att jag varit så nervös inför ett lopp. Åt min vanliga frukost plus ett kokt ägg. Tanken var att jag skulle hinna med lite pasta innan jag skulle åka, men jag var alldeles för nervös för det.
Startskottet för mitt startled gick 13.10. Första milen gick bra, fast jag hade förträngt/glömt hur mycket folk det är i varje starled och att det bildas köer vid vissa partier. Det blev jag lite stressad av. Efter 1 mil hade strömmen med löpare tunnats ut och jag kunde springa på lite i min egen takt. Efter 2 mil hade jag en tid på 1.52 och insåg då att mitt mål inte var orealistiskt. Jag drog i mig en gel med koffein och sen spurtade jag på. Kom i mål på 2.47.17!! 12 minuter bättre än förra året och svävade på små moln. Nu är det bara 8 minuter kvar till en silvermedalj, det får bli målet nästa år.
Idag känns benen, framförallt vaderna, som stockar och kroppen vill bara vila. Så då får det bli så!





