För ett par helger sen åkte jag ner till Danmark bl a för att titta på velodromen i Ballerup. Jag hade inte bokat tid för att cykla, utan åkte bara dit på vinst och förlust. Ett gäng cyklister från något företag kämpade sig runt och de var mer eller mindre duktiga på att cykla, men det var ändå väldigt roligt att se. Nästa gång ska jag boka tid så att jag själv får uppleva hur det är att cykla runt runt runt runt…

I Malmö kämpar Malmö Velodromsällskap för att det ska byggas en velodrom i Malmötrakten. Jag är med i föreningen och hoppas på ett bygge, så att södra Sverige får sin egen velodrom. I Falun finns det redan en, som är aningen brantare än den i Ballerup om jag förstått det hela rätt. Där har Sanna Kallur rekord i att cykla ett “flygande varv” (190,1 m) så fort som möjligt, 12,37 sek!

Jag hann även med att promenera på Strøget, titta på fina saker på Illums Bolighus och fika. Att fika är ju alltid viktigt och den här bestod av någon typ av dansk delikatess som var väldigt söt och kanelig, men god. En lyckad helg på flera sätt helt enkelt!

Förhoppningsvis blir det här sista natten i Tyskland. Idag har jag tagit mig från Unna till Kerpen och det slutade med en sträcka på ca 120 km. Jag råkade slå av GPSen i Köln, så därför vet jag inte exakt.

Även om det inte blivit så många kilometer som jag önskat, har det blivit desto fler höjdmeter. GPSen visade en höjdstigning på totalt 1390 m. Pust! Från Unna till Köln har det varit väldigt brant både uppför och nedför och det har känts som att backarna aldrig velat ta slut. Vissa partier har jag fått leda cykeln för att växlarna och benen tagit slut. Även om det varit väldigt jobbigt, så har utsikten över landskapet varit magnifik. Lite lön för mödan. Jag är ju tyvärr lite harig (ovan), när det gäller att bränna på i utförsbackarna. Annars hade det nog gått att komma upp i riktigt höga hastigheter idag.

För att ta mig över Rehn, tog GPSen mig in i Köln. Ingen drömsituation, men det är roligt att ha varit där. Jag tyckte att det påminde lite om Malmö.

Sommarvärmen håller i sig och jag har nu lagt skoöverdragen. Kanske blir det tom shorts imorgon?!

Med bara 34 timmar kvar till avfärd börjar resfebern krypa in under skinnet på mig, men jag antar att det hör till. Förberedelserna har pågått i månader och nu är det alltså snart dags. Läskigt, men också härligt.

I veckan skrev jag för första gången om min resa på facebook och responsen var överväldigande. Jag hade inte riktigt väntat mig det. Många tycker så klart att det är spännande och roligt och frågar varför jag gör den här resan. Jag har inget bra svar på den frågan, förutom att jag tycker om att cykla.