3 veckors slit på cykel tog 3h hem med flyg.

Nu har det gått någon vecka sen jag avslutade min cykelresa. Jag har vilat upp mig på varmare breddgrader och försökt smälta alla intryck.

Innan jag skulle ge mig iväg fick jag ofta höra “Men det är ju farligt!” och själv var jag rädd att jag skulle bli påkörd av en lastbil. Men jag måste säga att all rädsla var helt obefogad. En gång höll jag på att bli rammad av en gammal dam i en röd liten bil, annars höll sig bilarna och lastbilarna lydigt på sin sida av vägbanan. Och vid ett tillfälle kändes det lite olustigt att vara ensam tjej bland alla manliga lastbilschaufförer på ett motorvägshotell. Annars har jag känt mig väldigt trygg och säker på min cykel.

Under själva resan tänkte jag ofta “Är det inte mer än så här”. Nu efteråt har bitarna börjat falla på plats så att säga. Jag måste återigen påpeka att den här cykelresan är bland det roligaste jag varit med om. Bara att få cykla och vara utomhus i friska luften större delen av dagen har varit befriande. Och tänk att man genom att cykla lite kan hamna i Hamburg, Belgien, Courances, Bordeaux och så vidare. Den känslan är oslagbar.

Här kommer de bästa minnena som bilder:

Möta våren på cykel.

Alla smarriga fikor jag tryckt i mig.

Antoine och Mia som bjöd in mig i sitt hem.

Lilla Li som inte sa ett ljud i min närhet i början, men gunga gick bra.

Alla fina broar jag cyklat över och under.

Alla människor jag mött.

Alla små konstverk och andra knasiga saker jag fått se.

Mötet med Bitte o Lisa. Här tittar vi på ESC i guldkronor.

Maneterna på Akvariet i San Sebastian.

Äventyret!